Värt att veta
MYTER KRING HÄSTTRÄNING
Myt 1: Slitage. Det pratas mycket om att man ska ”slita jämnt på båda sidor” när man tränar sin häst. Jag är snarare av den uppfattningen att man inte ska slita alls! Hästen kan inte jämföras med ett par skor som blir mer och mer nerslitna ju mer man använder dem.
Muskler, leder och syreupptagningsförmåga blir starkare ju mer man tränar, förutsatt att man också ger hästen tillräckligt med vila och rätt foder, så varför skulle det slita på hästen att man tränar? Det är en helt annan sak att prata om elittränade hästar som under några få år tränas väldigt hårt för att gå svåra klasser eller för att komma först över mållinjen. De hästarna har oftast en begränsad karriär innan de måste börja om i någon annans ägo med lugnare träning. För mig är ordet ”slitage” någonting väldigt negativt som innebär att någonting blir svagare och mer slitet, vilket väl är det sista man vill att ens häst ska råka ut för?
Myt 2: Asfalt. Huruvida man väljer att rida på asfalt eller inte är upp till en själv, men det är långt ifrån farligt. Hästens hovar och underben är konstruerade för att ta upp ungefär åttio procent av stötarna som uppstår när hästen rör sig, och därför är det en väldigt liten procent av stötarna som påverkar knäna, haserna och ryggen.
En torr grusväg kan vara långt mer stum än en asfaltsväg, ändå är det inte tabu att trava och galoppera på grusvägar. Jag menar inte att man ska busrida på asfalten heller, inte minst för att den kan vara väldigt hal, men det finns ingen anledning att undvika att skritta och trava på asfalt för hästens skull.
Myt 3: Rakriktning. Det är helt sant att det vore optimalt om vi kunde rakrikta både oss själva och hästarna vi tränar, men sanningen är den att alla är vi lite sneda.
Om du någon gång har spelat minigolf så vet du kanske hur svårt det kan vara att slå bollen precis rakt, vilket beror bland annat på att din kropp inte är exakt likadan på både sidor om ryggraden. Vi musklar oss olika beroende på hur vi går och står, hur vi arbetar och hur vi sover. Samma gäller hästarna. Nog för att man kan träna på rakriktningen och försöka muskla om både sig själv och sin häst, men helt rakriktade blir vi inte, någon av oss.
TIPS - variera underlaget
Gaffelband, leder och ligament är lätta att påverka. De anpassar sig efter det underlag som hästen rör sig på, vilket dessvärre kan leda till skador om man plötsligt tränar hästen på ett mjukare eller hårdare underlag än den är van vid. För att undvika det måste man träna på varierat underlag, både fasta och porösa. Har man möjlighet att rida mycket på sandvägar eller gräs så är det lätt hänt att man föredrar det framför grus och asfalt. Men hästens ben behöver både och!
Tränar man till exempel mycket i ridhus kan det vara bra att minst en gång i veckan, helst oftare, motionera hästen på fastare underlag i syfte att stärka just gaffelbanden, som genom träning alltid blir starkare än hos en häst som inte tränas. Det är gaffelbanden som styr senornas hållbarhet, vilket gör det ännu viktigare att träna försiktigt i början innan gaffelbanden har hunnit bli starkare. Risken för senskador är annars överhängande. Också musklerna, brosket och skelettet mår bra av att man varierar fastheten i underlaget, för hästens kropp är gjord för att röra mycket på sig, och det finns därför ingen anledning att tro att hästen går sönder om man tränar på mer än en sak. Hästar som till exempel tränas mycket i dressyr mår bara bra av att man någon gång emellanåt ägnar sig åt hoppning, körning, westernridning eller någonting annat som skiljer sig från den huvudsakliga träningen.
Till sist vill jag bara understryka att olyckor händer! En häst kan snava och göra sig illa hur försiktig man är, men har man inlett träningen på ett lugnt och sansat sätt så har man i alla fall gjort vad man har kunnat för att undvika skador.
TA HAND OM DIG & HÄSTEN! ♥
(google bild)
